"Dags att sätta punkt för den marknadsstyrda skolan." Debattartikel 19 augusti.


Så sent som i mitten av 1990-talet hade Sverige en av världens mest likvärdiga skolor. Föräldrarna litade på att samhället ansträngde sig för att ge alla elever en bra utbildning och att alla skolor skulle vara bra skolor. Men den ambitionen har övergivits till förmån för marknadsanpassningen av skolan. Allt färre tar skolans portalparagraf på allvar, där det står att utbildningen ska vara likvärdig.

I dag växer klyftorna mellan elever och mellan olika skolor. Enligt Skolverket har skillnaderna i resultat mellan skolor fördubblats sedan 90-talet och den grupp som inte klarar behörigheten till gymnasieskolan har ökat från 7 700 till drygt 11 000 per år sedan 1998, vilket motsvarar en procentuell ökning från 8,6 procent till 12,5 procent (1998–2011/2012). Under 2000-talet har gruppen unga mellan 16 och 29 år, som varken arbetar eller studerar, vuxit till närmare 200 000, enligt Arbetsförmedlingen. År 2008 uppgick antalet unga som varken arbetar eller studerar till drygt 160 000, år 2010 var motsvarande siffra 191 000.

Det har alltid funnits ett mått av segregation inom skolan, inte minst i storstadsområdena där boendet är socialt uppdelat. Men den kraftigt försämrade likvärdigheten i den svenska skolan som skett sedan 1990-talet kan inte förklaras av bostadssegregationen. I stället har förändringen orsakats av en rad skolreformer som tillsammans fått systemet att vackla. I en antologi som vi presenterar i dagarna visar vi hur dessa reformer, var för sig och sammantaget, leder i samma riktning, bort från en likvärdig skola.

Genom det fria skolvalet sorteras eleverna till olika skolor efter socioekonomisk bakgrund, framför allt efter föräldrarnas utbildningsnivå och intresse för skolan. De föräldrar som aktivt väljer en skola är i större grad välutbildade och mer intresserade av sina barns skolgång. I de fristående skolorna har i genomsnitt 65 procent av föräldrarna en eftergymnasial utbildning jämfört med 50 procent i de kommunala.

Den enskilt viktigaste faktorn för en elevs och en skolas resultat är föräldrarnas utbildningsbakgrund. Elever med högskoleutbildade föräldrar får i genomsnitt 232,6 meritpoäng i årskurs 9 (2011/12). Det är högt över genomsnittet på 211,4 poäng. Elever vars föräldrar endast har förgymnasial utbildning får i snitt bara 158,1 poäng, vilket innebär att de inte får godkänt i alla ämnen (krävs 160 poäng). Om föräldrarna har en gymnasieutbildning höjs snittet till 195,6 poäng men fortfarande är det en bra bit under genomsnittet.

Det är således den elevsortering som i dag sker efter socioekonomiska faktorer som avgör om en skola får bra eller dåliga resultat. Lägger man till effekterna av skolpengssystemet, som ger de framgångsrika skolorna gott om resurser och som utarmar de skolor som förlorar elever, ökar skillnader ytterligare. Enligt marknadsförespråkarna är det också syftet med systemet, de ”bra” skolorna ska gynnas och de ”dåliga” ska slås ut. Det ska uppstå skillnader.

Den nära nog fria etableringsrätten, där staten godkänner skolbolagens ansökningar, ­bidrar till att öka antalet skolor, utan koppling till behov och elevkullar. Det stora utbudet bidrar till den ökade skolsegregation som vi ser i dag. I Sverige har man dessutom lagt till en extra stark drivkraft att starta nya skolor genom att tillåta vinstdrivna aktiebolag som skolhuvudmän. Med gynnsamma ekonomiska bidrag och med ett förmånligt regelverk har det varit mycket lönsamt att driva aktiebolagsskolor. Dessa har tagit över större delen av friskolebranschen och de står för nästan all tillväxt. I dag går cirka 80 procent av friskoleeleverna ­ i skolor som drivs av vinstmotiv och de blir fler för varje år. Aktiebolagsskolorna har den i särklass lägsta lärartätheten av all huvudmän och det är detta i kombination med ett positivt segregerat urval som ger de höga vinsterna. (Genomsnittet för fristående skolor är 7,6 lärare per 100 elever, medan motsvarande siffra för den kommunala skolan är 8,3.)

I friskolebranschen är segregation lönsamt och systemet skapar ökade skillnader mellan skolorna. Skolaktiebolagen är en kraftfull motor för dagens skolsegregation. Marknadsförespråkarna menade att den fria konkurrensen skulle driva fram bättre skolresultat i landet. I verkligheten har det blivit tvärtom. I takt med det ökade utbudet av skolor har Sverige halkat efter internationellt när det gäller skolresultat. En orsak är den försämrade likvärdigheten. Ju större skillnader det är mellan skolor desto sämre blir det samlade resultatet, det visar bland annat PISA. Att varje förälder vill ha en så bra skola som möjligt för sitt barn är självklart. Men dagens system har flyttat fokus från att kräva en bra skola för alla till att välja ”rätt” skola för de egna barnen. Hur det går för barnen som blir kvar i de skolor som många väljer bort, ofta i förortsområden, det kan inte de som väljer skola ta ansvar för. Men det ansvaret ska våra politiker i riksdagen ta. De har ansvaret även för skolan i den utsatta förorten och de ska se till att alla skolor är bra.

Slaget om den likvärdiga skolan är en politisk ödesfråga. Om inte en kursändring sker kommer följderna för hela samhället att bli stora.

I stället för en skola som främjar jämlikhet har vi fått en skola som förstärker de sociala klyftorna. Det räcker inte med kosmetiska förändringar för att ändra färdriktning. Vi är övertygade om att hela idén med en marknadsstyrd skola måste överges och att frågan om likvärdighet ska ställas i förgrunden.

Gör skolans likvärdighet till en av huvudfrågorna inför valet nästa år!

Jan-Åke Fält, lärare på Värmdö gymnasium

Marie Israelsson, lärare på Värmdö gymnasium

Bo Karlsson, före detta rektor vid Farsta gymnasium

Mats Norrstad, ordförande för Lärarförbundet i Huddinge

Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys

Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning

Mats Wingborg, skribent och utredare