"Facken måste prioritera otryggt anställda." Debattartikel 17 juni.


Den svenska arbetsmarknaden har styrts in på en farlig kurs. De politiska besluten och arbetsgivarnas agerande gynnar inte en utveckling mot en högre andel trygga jobb till rimlig lön. I stället ska löntagare konkurrera med varandra om jobben, med defensiva lönekrav och tystnad om sämre arbetsvillkor. Dessutom är investeringarna i aktiv arbetsmarknadspolitik långt från tillfredsställande.

Utvecklingen sker trots att det knappast är låglönejobb som ligger till grund för den svenska välfärden och samhällsekonomin. Historielösheten bland en oroande stor del av aktörerna i debatten är förvånande och destruktiv. Vi vet att möjligheterna att leva och verka i samhället är avsevärt större för den som har en trygg anställning. Den som anställs varje morgon via sms och får sin anställning avslutad på kvällen står utanför den tryggheten.

Precis som det övriga samhället är fackförbunden, som finns för att försvara arbetstagarnas intressen, i hög grad uppbyggda utefter att arbetsmarknaden gav trygga och bra jobb till de allra flesta. När den situationen nu har förändrats står facken inför en rad utmaningar. Hur fungerar det lokala fackliga arbetet och interndemokratin, när allt fler inte befinner sig på en arbetsplats annat än under kortare perioder? Hur påverkas möjligheten att ifrågasätta villkoren, när oron för att kontraktet inte förnyas ständigt maler i huvudet?

På sina håll bedrivs ett progressivt arbete, men det är hög tid för en bredare diskussion om de otryggt anställdas fackliga organisering. Bland unga arbetare är situationen alarmerande. För 20 år sedan var 75 procent medlemmar i ett fack. I dag är de omkring 35 procent. De som har kommit ut på arbetsmarknaden efter 1990-talskrisen har ovilligt tvingats vänja sig vid osäkerheten. Om inte facken kanaliserar den frustrationen finns stora risker på längre sikt. Den nya arbetsmarknaden kan mycket väl innebära att gamla sanningar om att unga människor löser medlemskap senare i livet, inte automatiskt gäller.

Facken kan stärka sitt arbete med otryggt anställda på flera fronter. En radikalt försämrad organisationsgrad bland unga arbetare ska inte tolkas som att intresset för fackligt arbete helt plötsligt har minskat. Det har att göra med strukturella förändringar av arbetsmarknaden. Men den förändringen måste mötas med en mer aktiv organisering, på de otryggt anställdas villkor. Facken har dessutom möjligheter att påverka utvecklingen på arbetsmarknaden genom kollektivavtalen, där skärpningar behövs på sina håll.

Det här arbetet sker redan i dag inom vissa fackförbund, med goda resultat. Det visar att satsningar på organisering för otryggt anställdas villkor får effekt. Det är satsningar som måste omfatta fler.